Fjell- og kajakktur til Lofoten, Juli 2016

Lofoten – våra drömmars resmål. Skönhet, storslaget och dramatiskt landskap – och iskallt vatten att paddla fram i. Skulle vi överleva turen? Om inte, skulle vi i alla fall dö snabbt och omslutna av vacker natur!

Med Tråkkbuff på huvudet var vi lättidentifierade och blev välkomnade till att sitta ner hos de glada turledarna Mari, Margrete och Tarjei i Gammelstuans restaurant när vi nått Reine. Politiskt inkorrekt valkött smakade norskt och gott i en svensk mage. Nygräddad våffla med römme och sylt fullbordade känslan av att vara i Norge, och vi trodde att vi nu bunkrat upp inför en asketisk vecka. Så fel vi hade!

Medan vi två svenskar kokade havregrynsgröt varje morgon och värmde vatten till lunchens Varma koppen (Rett i koppen) kände vi doften från norrmännens ägg och bacon! Till det bröd med stora burkar Nugatti. Var fick de plats med dessa burkar? Vi kämpade förtvivlat för att få ner tält, vandringskängor, ombyten, sovsäckar, primuskök och allt annat nödvändigt. Vi kom fram till att norrmännen måste ha fått kajaker med köl för extra packningsutrymme, för det plockades fram rör med Pringles, stolar med extra liggunderlag, äggkartonger, Cola-burkar, stora chipspåsar, och chokladkakor i mängd. I packlistan hade vi fått veta att vi skulle ha med dessert, och vi packade ner en fin chokladkartong från Anton Berg, som vi tänkte skulle räcka några dagar. Detta visade sig inte falla under begreppet dessert, då en sådan ska ta mycket plats (till exempel tetrapack med Piano chokladmousse), vara mycket söt och dränkas i vaniljsås. Baka mumsig chokladkaka i sandinbakad Trangiagryta i en timme fungerar självklart också som dessert, det visade Ingrid oss. Vi fick göra om och göra rätt, och lagade äpplepaj med mycket smör, socker, kanel och digestivekex, enligt tips från Elisabeth Damman. Tack Elisabeth, du räddade vår heder! Matupplevelsen nådde sin klimax näst sista dagen, då turledarna först stekte pannkakor till oss alla 17 till lunch, och Knut på kvällen trollade fram ingredienser och skapade en prinsesstårta med konst och signaturer som dekoration till turledarena som tack för en riktigt bra upplagd och genomförd vecka.

Men kajakingen då – vi åt väl inte bara? Jodå, vi fick helt fantastiska paddelupplevelser! Vi började turen i fjordarna innanför Reine. Första kvällen slog vi läger längst in i Vorfjorden. Timmen var sen innan vi fick krypa in i tältet, men det såg vi endast på klockan och på de stora gäspningarna – midnattssolen gjorde det ljust som på dagen. Nästa morgon sov vi ut och gav oss iväg i kajakerna så att vi kom i lagom tid till friluftsgudstjänsten i Vindstad. Det var en lite lustig känsla att gå på gudstjänst i våtdräkt! Biskopen predikade, och i den kyliga dagen bar hon handskar i passande liturgiskt grönt! En svensk solist förgyllde med sina sånger, och den vi alla fastnade för, och som Fredrik sedan hjälpte till att sätta på våra hjärnor, var sången ”Solsken, solsken, lalalala solsken”. Gud hör bön, och på eftermiddagen fick vi minsann solsken på oss där vi paddlade i Kirkefjorden, och kände in oss på våra kajaker och testade att paddla utan roder. En havsörn satt på en klippa och betraktade våra olika stilar. Undrar vilka poäng vi fick av honom… Vi fortsatte in i Bunesfjorden och paddlade långt in, genom det turkosfärgade vattnet, under de vackra bergen som sträckte sig upp mot skyn, flera hundra meter uppåt. Varför vi inte paddlade ända in, och bar upp kajakerna i ett buskage förstod vi dagen efter, då tidvattnet gjorde att vi insåg vad lågvatten gör med en grund vik – den blir väldigt mycket mindre!

Vi vandrade över ett lågt pass och slog läger på Bunesstranda, där Atlantens vågor slog in över den vita sandstranden, denna kväll klädd i dimma. Dimman hade lättat till nästa morgon, och vi väcktes till en strålande dag, som inbjöd till bestigning av Helvetestind (602 möh). Väl nere togs uppfräschande och välbehövliga bad i havet. När det 11-gradiga vattnet rörde våra kroppar ekade höga tjut mellan bergen. Solen strålade och snart var vi varma igen. Fjorden låg som en spegel, och snart syntes 17 kajaker ligga och guppa, som om destination var ett okänt begrepp. Mitt i detta lugn fick vi uppleva cirkuskonst som fick våra hjärtan att nästan stanna– Ole Christian var akrobaten, och framför ögonen på oss sprang han på allas kajaker där vi lagt oss i bredd, och sedan tillbaka! Magarna kurrade, så det blev att hitta ett bra ställe att slå läger, laga middag, och plocka fram dessert, så klart! Ord för dagen var lånade av Lina Sandell, i sången Blott en dag, ett ögonblick i sänder, och dessa dagar inbjöd verkligen till fokus på en dag i taget. Så mycket vackert i Guds skapelse att ta in, så många trevliga människor att prata och umgås med, så ljuvlig vila i att ta ett paddeltag i sänder och glida fram i turkost hav med svepande tång under kajaken.

Ännu en solig och varm dag – då åkte torrdräkterna av de modigaste. Vi paddlade in i Forsfjorden, parkerade och började bergsbestigning av Hermannsdalstind på 1029 m. Ett par personer stannade vid Tennesvatnet efter ca 250 m, och fick årets läckraste nakenbad och solning på klippor tills värmen krävde nya, avsvalkande dopp. Norrmän har ju bergsgetsgener och marscherade snabbt uppför berget, men Ole Christian hade fart som ingen annan. På liknande sätt som Fredrik under veckan paddlade ifrån alla andra och snart sågs som en orange prick vid horistonten, försvann Ole Christian helt oberörd uppför de branta bergssidorna. Hermann gav lön för klättrarmödan och bjöd på utsikt över fjällsjöar på olika höjd, fjordar och den vida Atlanten. Likt japaner framför monument togs det många foton av dagens vandringsentusiaster i varierande poser högst upp på toppen.

Onsdag – dagen då vi skulle paddla ut på det stora, öppna havet! Ledarna hade ställt frågan till alla deltagare ifall vi var redo för denna utmaning, och vi hade alla svarat ja på frågan. ”It’s now or never!” var det några av oss som tänkte. Prognosen sade friska vindar – men av dem såg eller hörde vi ingenting. Istället låg havet nästan blankt utanför Reine, och vad passade väl bättre då än att ligga och plocka upp fisk? Så verkade det i alla fall, och Tarjei lade ner den ena makrillen efter den andra bland sina fötter under kapellet. De som fiskade delade generöst med sig och vi fick alla varsin makrill att steka. Sällan har fisk smakat så gott som denna pinfärska makrill som krullade sig i stekpannan, och som inmundigades på klipporna i Å. Innan denna gastronomiska höjdpunkt hade vi även varit kulturella och bjudits på norsk historia av en äkta kanarier som berättade om livet för fiskare uppe i Lofoten i det fina och levande fiskemuséet i Å. Än hade inte stackaren lärt sig alla norska dialekter, så några gånger fick han be att frågorna ställdes på engelska. Vi svenskar kände extra medkänsla, då vi ibland hade samma problem som han, men aldrig hade vågat be om en översättning på engelska…

Natten bjöd på dramatik – en helikopter landade i stort sett mitt i vårt tältläger. Några av oss trodde det var polisen som kommit för att köra bort oss från tältplatsen, men det rörde sig om en klättrare som fastnat på en klippa. Helikoptern hämtade ner honom och lämnade sedan platsen. Alla som bevittnat räddningen kröp tillbaka in i tälten. Först då vaknade Elisabeth – av Tarjeis prassel när han kröp ner i sovsäcken!

Torsdagen inleddes med paddling i tystnad – kanske var det det som lockade fram två havsörnar till att cirkla högt över oss. I Å tar vägen slut, så vi paddlade i rena vildmarken. Vi nådde Ånstad, en gammal bosättning, som bjöd på skön vila efter en kortare bit med motvind och veckans starkaste vindar med byar på ca 8 m/s. I övrigt under veckan hade vi vindar på bara några få meter per sekund. På grund av strömmar vände vi tillbaka norrut igen, och slog läger på en udde strax söder om Reine. Vi hade bara en kort bit att paddla följande förmiddag innan vi var tillbaka i Reine och lade tillbaka kajakerna där vi tagit dem.

Vilken vecka vi fått tillsammans! Härliga människor, fantastisk natur, underbar paddling och många fina tillfällen att tala med Gud på egen hand, och att dela tankar i dagens ord. Tack Herre, och alla medpaddlare, för denna Tråkktur!

Skrevet av Sofia og Pelle Leek